Ni skulle bara veta.
Ni skulle bara veta hur många saker det snurrar runt i huvudet på mig.
Självklart massa saker om hästar, ska jag? ska jag inte?.
Asså jag vet inte riktigt vad jag ska göra längre. Jag försöker ju övertala föräldrarna att köpa häst, sen ska jag ju kanske hyra någon annan från sjöis, allt om Prince, Årselev ja eller nej, sluta helt eller inte, tävlingar.
Allt bara snurrar runt och jag tror jag snart blir tokig på allt!
Sen så måste jag samtidigt blogga massa fast jag inte mår bra på något sätt.
Men vad gör man inte i detta läget. Sen är det givetvis massa andra saker som jag inte tänker berätta för någon!
Jag skulle ju sluta som årselev typ förra veckan men så blev det inte, sen tycker alla att jag ska vara kvar till sommaren. Men vet inte om jag pallar så länge, jag trivs ju inte med ridläraren och jag kommer igen vart, jag bara lär mig samma saker hela tiden. Sen hade jag ju forsatt självklart om jag hade forsatt med Prince eller om Maria var kvar.
Tävlingar asså. Jag vill komma ut och tävla mer men Azzi åker snart hem och sen finns det ingen på ridskolan som jag kan eller vill tävla. Sen vet jag ju inte vad som kommer hända med allt.
Jag har många gånger funderat på att sluta helt på ridskolan eftersom jag inte trivs med någon av ridlärarna och att jag inte lär mig något. Jag har liksom stått still på samma ställe jätte länge nu och jag vill ju komma något vart så.
Sen ska jag ju antagligen hyra någon anna från sjöis. Det kommer bli jätte jobbigt att lämna tillbaka Azzi och sen hyra en annan och provrida massa. En jobbig tid kommer det bli.
Jag hyrde ju Azzi för att jag kände henne väldigt bra och sen hade jag ingen tid till att provrida massa andra. Det gick jätte bra i början och så sen fick hon sin känsla att hon bestämnde över mig och att boxen liksom var hennes och jag fick verkligen inte komma in, då vände hon backen till eller tänkte bita mig. Jag var seriöst väldigt rädd ett tag men jag har aldrig viljat berätta det här alls. jag har till och med tänkt att be någon annan hyra henne eller till och med skicka tillbaka henne. Men jag ville inte säga det till mamma och pappa, så jag kämpade på. I ridhuset gick det jätte bra i dressyren några gånger, sen när vi skulle rida ute som jag fick göra väldigt ofta då det inte fanns ridhus till oss privatryttare. Azzi stack med mig många gånger under varje pass. Kunde knappt hålla henne i traven ibland. jag fick verkligen dra i henne. Sen i hoppningen så drog hon jätte mycket mot hindrerna och jag kunde inte göra något. Men jag gav inte upp jag forsatte att rida ut så ofta som möjligt och när jag väl hoppade så försökte jag verkligen få henne att lyssna på mig och gjorde halt efter hindrerna och sånt. Nu har allt detta försvunnit och visst det har väl inte gått bort helt än men vi kämpar på ändå.
Man ska se ljuset i det mörka, man ska kämpa tills blodet rinner ur öronen på en.
Det gäller att se sig själv i det man tror är omöjligt!
Jag tror att det finns många fler, jättemånga fler än jag som har denna känslan. Inte vilja rida sin egen ponny/häst. Och jag vill säga detta till alla er och till mig själv. Inget löser sig med rädsla, man måste våga tro på sig själv och tro på det man är rädd för-hästen.
Jag vill att det ska funka och det är just därför jag varje dag sätter mig upp på henne, andas ut och rider. Jag tycker inte att det är dagens höjdpunkt att rida henne. Ibland är det såklart det, ibland inte. Men jag älskar honom. Och jag är stolt över att jag älskar henne. Jag ska ta oss till toppen. Men då måste jag peppa mig själv, varje dag, HELA TIDEN!
Det finns verkligen många som har problem med sin häst. Tex som att man inte vill rida sin egna häst/ponny, rädd för att bli avkastad av sin ponny/häst. Jag har ett problem att jag inte tycker att det är lika rolig längre att rida henne och det är verkligen nästan aldrig roligt att sätta mig på henne och rida. Jag har en konstig känsla som jag verkligen inte kan berätta hur den känns. Men jag tycker ju självklart om Azzi jätte mycket men det är bara att jag inte vill rida henne. Men jag måste kämpa, och det går ju så bra vissa pass.
Det känns nästan lite skönt att hon ska snart åka hem, men jag vill ändå inte det. Det kommer bli jätte tråkigt och allt sånt men.
Men jag ÄLSKAR henne med hela mitt hjärta och det står jag för ♥
Självklart massa saker om hästar, ska jag? ska jag inte?.
Asså jag vet inte riktigt vad jag ska göra längre. Jag försöker ju övertala föräldrarna att köpa häst, sen ska jag ju kanske hyra någon annan från sjöis, allt om Prince, Årselev ja eller nej, sluta helt eller inte, tävlingar.
Allt bara snurrar runt och jag tror jag snart blir tokig på allt!
Sen så måste jag samtidigt blogga massa fast jag inte mår bra på något sätt.
Men vad gör man inte i detta läget. Sen är det givetvis massa andra saker som jag inte tänker berätta för någon!
Jag skulle ju sluta som årselev typ förra veckan men så blev det inte, sen tycker alla att jag ska vara kvar till sommaren. Men vet inte om jag pallar så länge, jag trivs ju inte med ridläraren och jag kommer igen vart, jag bara lär mig samma saker hela tiden. Sen hade jag ju forsatt självklart om jag hade forsatt med Prince eller om Maria var kvar.
Tävlingar asså. Jag vill komma ut och tävla mer men Azzi åker snart hem och sen finns det ingen på ridskolan som jag kan eller vill tävla. Sen vet jag ju inte vad som kommer hända med allt.
Jag har många gånger funderat på att sluta helt på ridskolan eftersom jag inte trivs med någon av ridlärarna och att jag inte lär mig något. Jag har liksom stått still på samma ställe jätte länge nu och jag vill ju komma något vart så.
Sen ska jag ju antagligen hyra någon anna från sjöis. Det kommer bli jätte jobbigt att lämna tillbaka Azzi och sen hyra en annan och provrida massa. En jobbig tid kommer det bli.
Jag hyrde ju Azzi för att jag kände henne väldigt bra och sen hade jag ingen tid till att provrida massa andra. Det gick jätte bra i början och så sen fick hon sin känsla att hon bestämnde över mig och att boxen liksom var hennes och jag fick verkligen inte komma in, då vände hon backen till eller tänkte bita mig. Jag var seriöst väldigt rädd ett tag men jag har aldrig viljat berätta det här alls. jag har till och med tänkt att be någon annan hyra henne eller till och med skicka tillbaka henne. Men jag ville inte säga det till mamma och pappa, så jag kämpade på. I ridhuset gick det jätte bra i dressyren några gånger, sen när vi skulle rida ute som jag fick göra väldigt ofta då det inte fanns ridhus till oss privatryttare. Azzi stack med mig många gånger under varje pass. Kunde knappt hålla henne i traven ibland. jag fick verkligen dra i henne. Sen i hoppningen så drog hon jätte mycket mot hindrerna och jag kunde inte göra något. Men jag gav inte upp jag forsatte att rida ut så ofta som möjligt och när jag väl hoppade så försökte jag verkligen få henne att lyssna på mig och gjorde halt efter hindrerna och sånt. Nu har allt detta försvunnit och visst det har väl inte gått bort helt än men vi kämpar på ändå.
Man ska se ljuset i det mörka, man ska kämpa tills blodet rinner ur öronen på en.
Man kan vara hur jävla rädd man vill, men man ska inte ge jobbet till någon annan. Man ska ta det ansvaret man faktiskt har, rida och ge gärnet.
Det gäller att se sig själv i det man tror är omöjligt!
Jag tror att det finns många fler, jättemånga fler än jag som har denna känslan. Inte vilja rida sin egen ponny/häst. Och jag vill säga detta till alla er och till mig själv. Inget löser sig med rädsla, man måste våga tro på sig själv och tro på det man är rädd för-hästen.
Jag vill att det ska funka och det är just därför jag varje dag sätter mig upp på henne, andas ut och rider. Jag tycker inte att det är dagens höjdpunkt att rida henne. Ibland är det såklart det, ibland inte. Men jag älskar honom. Och jag är stolt över att jag älskar henne. Jag ska ta oss till toppen. Men då måste jag peppa mig själv, varje dag, HELA TIDEN!
Det finns verkligen många som har problem med sin häst. Tex som att man inte vill rida sin egna häst/ponny, rädd för att bli avkastad av sin ponny/häst. Jag har ett problem att jag inte tycker att det är lika rolig längre att rida henne och det är verkligen nästan aldrig roligt att sätta mig på henne och rida. Jag har en konstig känsla som jag verkligen inte kan berätta hur den känns. Men jag tycker ju självklart om Azzi jätte mycket men det är bara att jag inte vill rida henne. Men jag måste kämpa, och det går ju så bra vissa pass.
Det känns nästan lite skönt att hon ska snart åka hem, men jag vill ändå inte det. Det kommer bli jätte tråkigt och allt sånt men.
Men jag ÄLSKAR henne med hela mitt hjärta och det står jag för ♥
Kommentarer
Trackback
